Jaktvapen

Jag stödjer Svenljungagruppen. Gör du?


http://www.vargtak.nu/hem/

Jag har gjort det igen, och den här gången tror jag mig ha hittat hem. För några år sedan var jag fast besluten om att det var Husqvarnas 1640 som skulle ligga till grund för merparten av min vapengarderob. Ändrade förhållanden gjorde att jag började bygga upp en garderob bestående av Tikka M55 men nu har jag som sagt hittat hem och det i dubbel bemärkelse. Jag har flyttat hem till trakterna där jag som en liten telning för första gången fick vara med på jakter och jag har även förmånen att få jaga på knappa 800HA tillsammans med tre vänner på marker jag vistats på under min uppväxt. På marken finns utöver småviltjakten även älg, dovhjort och vildsvin och ibland ser vi även kronhjort men dessa ses som fredade än så länge.

 

Om jag ska börja från klenaste kalibern så har jag nu åter igen skaffat mig en bössa i kaliber .22LR och valet föll på en ANSCHÜTZ 1416 D HB för mängdträning på korthållsbanan och för jakt på det mindre viltet.

 

Nästa kaliber blev den så tråkiga och vanligt förekommande 6,5x55 och valet av märke och modell föll här på Husqvarna 1900. Hela bössan är ett custombygge från Janne Stenroos på Åland med grov pipa och ett stockämne i laminat från Jonny Boberg i form av en så kallad varmintmodell. Mängdträning på älgbanan och jakt efter räv och rådjur är det tänkta användningsområdet.

 

Eftersom jag nu åter igen har förmånen att kunna jaga vildsvin och älg ville jag ha en bössa med lite grövre kaliber och jag hade turen att finna en Husqvarna 1900 i kaliber 9,3x62 i orginalutförande som knappt har varit ute i skogen och dagarn den har varit på skjutbanan med tidigare ägare går att räkna på ena handens fingrar. Efter att ha varit till skjutbanan några gånger med mina husqvarnor så är jag helt frälst i hur väl repeteringen går och jag börjar nu även fundera på att skaffa mig en ren hundförarbössa med endast öppna riktmedel.

 

Av en ren slump snubblar jag över en CG 1900 vilket ju enbart är en i mångas ögon sämre råkopia av Husqvarnas 1900. Kvalitén på en CG 1900 må vara sämre då den kom från fabrik men just den här ska vara ombyggd av hjärnan och skaparen av Husqvarna 1900 och är bestyckad med en pipa i kaliber .458WM och grova öppna riktmedel samt prydd med en laminatkolv från Johnny Boberg. När vädret tillåter ska jag plocka ut bössorna för fotografering och skriva lite mer om dem. Som tidigare utlovat ska jag även fota min compundbåge också.

Jag har länge funderat över det här med jakt med pil och båge. Människan har ju jagat med primitiva redskap under tiotusentals år och även om principen är densamma som med en båge för 10 000 år sedan så är det ändå ganska mycket som skiljer dagens bågar från gårdagens. Häromveckan tog jag tag i saken och for iväg till Scandinavian Bowhunting för att köpa mig en compoundbåge som skulle kunna fungera till jakt i länder där det är tillåtet med bågjakt. Det blev en Diamond Rock vilket väl får sägas vara en instegsmodell i den nedre prisklassen. Att priset är lågt behöver ju dock inte betyda att det är en dålig produkt och till en nybörjare som mig duger den gott och väl. Bilder kommer en vacker dag och då även med ett amatörmässigt omdömme.

Händer det ingenting i mitt liv tro? Jodå, men inte speciellt mycket som har med jakt och vapen att göra. Det började med att jag flyttade, sen flyttade jag igen... jag har en hund som tar mycket av min fritid och ett nytt arbete som tar merparten av min övriga tid så timmarna vid datorn för rent privat tid blir få.

Tidigare skrev jag att jag kaliber .22LR är toppen för övning, det står jag fast vid men ändå har jag bytt bort min 22:a mot en CZ 452 Varmint i kaliber .17HMR. .17HMR är ju en nätt liten kaliber men med ganska hög utgångshastighet som ligger en bit över 750m/s för en kula av normal vikt. En stor nackdel med kaliber .17HMR är att patronerna kostar drygt 4 kronor styck vilket kan jämföras med under en krona styck för ammunition i kaliber .22LR.

Det finns dock fördelar som för mig väger upp tillräckligt för att jag nu ska välja just .17HMR till min småviltstudsare. En av fördelarna är givetvis den högre utgångshastigheten som gör att kulbanan blir betydligt rakare på lite längre avstånd jämfört med .22LR. .22LR anser jag lämpar sig ut till cirka 50 meter innan kulbanan blir väl krökt, med .17HMR kan jag nu skjuta in bössan på 100 meter och då endast ha ett överslag på 13mm på ungefär 50 meter vilket passar mig ganska bra då kråkor, kajor och skator omkring mig har förstått att det är farligt att komma mig för nära.

En annan fördel är den lägre kulvikten då jag ibland skjuter mot fågel som sitter en bit upp i ett träd, om jag missar eller om kulan går rakt igenom fågeln kommer den lättare kulan från .17HMR falla ner med betydligt mindre kvarvarande energi än den tyngre kulan från .22LR.

Om det dock endast är för övning man vill använda en kantantänd patron så är det fortfarande .22LR som gäller då priset per patron får avgöra.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig med vapengarderoben och nu har det hänt mig också. Tanken var ju att jag skulle använda mig av en Husqvarna 1651 i kaliber .358NM som det finns bilder på här nedan för jakt på vildsvin och älg. Jag skulle dessutom använda mig av en Husqvarna 1640 i kaliber .270 Win till räv och rådjur.

 

Nu flyttade jag dock från mitt tidigare boende och då även från jaktmarken och hamnar nu på mark utan vildsvin och där jag dessutom inte har möjlighet att jaga älg. Därför har jag nu sålt mina husqvarnor och planerar nu för nya vapen.

 

Den här gången kommer jag börja med att bygga om en Tikka M55 i kaliber .308 Win till kaliber .260 Rem. Kolven blir en laminatkolv från Boberg's kolvmakeri och det är en modell av klassisk varmint. Pipan blir en pipa med grov så kallad varmintprofil och hela systemet kommer plastbäddas efter konstens alla regler.

 

Kaliber .260 Remington (även känd som 6,5-08 A-Square)  introducerades av Remington 1997. Många så kallade wildcatpatroner baserade på .308 Winchester patronen hade funnits i flera år innan Remington standardiserade denna patron. Laddad med högre tryck gör att denna patron är i princip likvärdig med den i Sverige vanliga 6,5×55 när kulvikterna inte överskrider 140 grains. När den laddas med tyngre kulor kan 6.5x55 ge högre utgångshastighet. På grund av sin kortare längd har dock .260 Remington en liten fördel gentemot 6,5x55 i det att den får plats i en så kallad kort låda.

Eftersom 6,5 mm (.264 ") kulor är kända för sin relativt höga ballistiska koefficienter har .260 Remington fött framgångar i tävlingsskytte på längre avstånd. .260 Remington matchar kulbanan för exempelvis .300 Winchester Magnum samtidigt som rekylen är betydligt lägre. Dessutom är det ganska enkelt att konvertera ett gevär i kalibrarna .308 Winchester (eller någon av dess avkomma, såsom .243 Winchester, 7mm-08 Remington eller .338 Federal) till .260 Remington då det generellt endast kräver att man byter pipa

Patronen som nu populärt kallas .260 Remington lämnades för standardisering enligt SAAMI av A-Square Company 1996, flera månader innan Remington tillkännagav sina planer på att införa patronen under eget namn. A-Squares patron kallades 6,5-08 A-square. Vissa användare fortsätter att hänvisa till patronen under det namnet.

 

6,5x55 till vänster och .260 Remington till höger

I skrivande stund har jag köpt men ej fått hem en Tikka M55 och stocken är beställd. Dessvärre är det cirka en månads väntetid på kolven från Boberg. Inget äro som väntans tider. Jag återkommer i ämnet så fort jag har fått hem någon av delarna.

Nåja, att kalla min Remington 1100 för ett lik kanske är att överdriva en smula men att den som säljaren sa skulle vara i bruksskick är enligt mig en liten underdrift. Så här såg den i alla fall ut då jag fick hem den.



Säljaren var riktigt lång och han behövde säkert förlänga kolven... det behöver inte jag.



Tanken är att jag ska skaffa en syntetkolv till bössan men med tanke på hur tråkig den är i blånering och skicket i övrigt så har jag till en början bestämt mig för att behålla orginalkolv och förstock, men dessa ska nu få sig en liten renovering.

Jag började med att slipa ner limningen vid sprickan i förstocken för att sen slipa ner resten av densamma och även kolven. Även kolven hade spår efter ett oömt liv och av någon anledning verkar det vara ett borrat litet hål på sidan av kolvkammen.



Efter att ha slipat av all lack sprayade jag på ett lager filler/grundfärg för att lättare kunna se ojämnheter när jag arbetar. När grundfärgen är sliptorr går jag på med ett lite finare papper i 240-storlek och försöker nu jämna ut ojämnheterna. Nu vet jag inte riktigt hur många lager grundfärg jag har använt men tiden medans färgen torkade ägnade jag åt mekaniken och jag kan väl konstatera att bössan inte blivit rengjord sen Hedenhös frös fast...



När sen valet av färg kom upp så insåg jag att jag endast hade svart och signalorange färg hemma... varenda syntetkolv är ju svart idag så jag bestämde mig för att synas i skogen. Kappan ska bytas ut mot en bättre passande modell.

Tyvärr fick min kamera fötter och vissa bilder under arbetes gång gick förlorade men så här blev den i alla fall.





En annan och bättre passande kappa ska monteras och grepptape ska sättas på förstocken.

Här är nu några bilder på min Husqvarna 1651.





Jag är helnöjd med bössan och det enda som behövs är rembygelfästen.

När jag är ute i skog och mark brukar jag ofta ha med mig en bössa eller en kamera, i vissa fall både bössa och kamera. Om jag jagar med hagelbössa har jag ju inget kikarsikte att använda och på de korta skotthållen det kan tänkas bli behövs inget kikarsikte. Detsamma gäller ju i och för sig även vid jakt med kameran. När jag är ute och jagar med ett kulvapen är det dock andra lagar som gäller då avstånden till det skjutbara kan bli betydligt längre och då blir det ju även svårare att både artbestämma och se könsskillnader på djuren.

Oavsett vad jag är ute i för syfte när jag rör mig i naturen så har jag alltid en handkikare med mig. Handkikaren gör att jag på ett enklare vis kan finna djur som jag eventuellt skulle ha stött enbart på grund av att jag inte såg djuret innan djuret såg mig. Jag kan enkelt spana av större områden utan att behöva använda kikarsiktet på bössan som i många fall gör att jag röjer mig själv genom större rörelser än om jag enbart använder handkikaren.

En kikare är ett redskap som aldrig kan vara värd mer än sitt pris, dock mindre. Slipningen av linser och precis montering kan absolut inte göras utan att arbetet för varje moment skapar en extra kostnad. Därför kan kikare vara riktigt dyra och vi måste sätta gränsen för vad vi rent ekonomiskt kan lägga på en bra kikare.

Ljusinsläppet i en kikare är av stor betydelse. Det är framför allt följande saker som avgör hur ljusstark en kikare är:

Objektivets diameter: stor lins ger mycket ljus.

Förstoring: högre förstoring ger mörkare bild.

Det är dels kombinationen ytbehandling och linsernas ytfinish.

Antalet övergångar från ljus till glas och glas till ljus.

Höga förstoringar kräver större linser vilket vanligen ger större och tyngre kikare.

Eftersom utbudet av både bra och dåliga kikare är lika stort som antalet användningsområden och storlek på folks plånböcker är det lönlöst att rekommendera en viss kikare som ska kunna passa alla. Vissa har en strikt budget och somliga har en plånbok av hästhandlarmodell där priset på kvalité inte längre mäts i pengavärde.

Det jag dock anser är att man ska se sig om på marknaden och jämföra några olika kikare i en prisklassen man tycker sig ha råd med. Man ska även känna att man orkar bära med sig kikaren under den tiden man vistas i skogen utan att tröttna på att bära den. Kikaren som jag använder får med lätthet plats i en benficka i mina byxor och den känns bekväm att ha hängande runt halsen. Att ha kikaren liggandes i ryggsäcken är för mig inget alternativ då det blir ännu bökigare att få fram kikaren än att använda kikarsiktet på bössan.

Använd google och sök information om vad andra tycker om kikaren som just du är intresserad av innan du slår till och kanske gör en affär som du sen ångrar. Fråga även dina vänner och be att få testa deras kikare under en dag och försök då även jämföra några olika i olika prisklasser.

Nu har jag funnit ytterligare två vapen till min "nya" garderob, den ena är en Husqvarna 1651 i kaliber .358NM med en stock från Boberg och den andra är en hagelbössa från Remington med modellnamnet 1100.

Min Husqvarna 1651 kommer främst att användas till älg och vildsvin under gynnsamma förhållanden vad gäller dagsljus och väder vilket innebär att jag troligtvis kommer använda mig av ett sikte från Burris och modellen heter Fullfield II 3-9X40 Tactical i färgen Olive Drab (matt grågrön) med milldots och turretrattar med skydd.



I övrigt kommer jag troligtvis inte göra några större förändringar på den.

Remington 1100 är enligt säljaren i "bruksskick" och när jag kikar på förra ägarens licens så är den utfärdad 1981 och jag gissar att bössan är tillverkad det året och troligtvis inte speciellt rengjord. Enligt säljaren laddar inte bössan om med 24g övningsamunition så här krävs det en rengörning och troligtvis ny o-ring. Kolven är dessutom förlängd och förstocken har en längsgående spricka som i och för sig är limmad men kolven kommer ersättas av en dito i syntet.



Jag återkommer med bilder när jag fått hem bössorna.

Då har jag fått hem min 1640 i kaliber .270 win och jag lägger här upp några bilder på den. Jag valde ett par enkla ringar från Weaver till kikaren som är en Burris. Jag har endast provmonterat kikaren så på bilderna är kikaren vriden åt fel håll. Kolven från Ram-Line är bäddad av P-O Stenmark.









Lagom höjd på kikarmontaget... Tack till Jens på Walter Borg för hjälpen med montaget.

Mer info kommer när jag kommit iväg till skjutbanan.

När jag hade tagit min jägarexamen funderade jag inte speciellt länge över om jag skulle ha en småviltstudsare i kaliber .22lr eller inte... det skulle jag bara ha. Det blev en CZ BRNO 452 med syntetkolv utan öppna riktmedel och ett Leupold 3-9X33 EFR monterat i några enkla kikarfästen.

 

Jag minns att trycket var hemskt så jag köpte ett kit från en kille som heter Eric Brooks för att ändra vikten på trycket samt ta bort släpet. Det var inga svårigheter att montera fjädern och distansen som passade mitt tycke och smak vilket gav bössan en helt ny karaktär. Det nya trycket gjorde ju givetvis att träffbilderna krympte ordentligt och jag kunde utan problem skjuta några hundra skott om dagen eftersom ammunitionen var så billig.

 

Min första 22lr sålde jag dock för att skaffa mig en Sako Quad i .22wmr och tanken var nog att jag skulle skaffa mig en pipa i .22lr till den, men så blev det aldrig. Till en början sköt jag in min Sako Quad på 80 meter vilket ju var 30 meter längre än jag hade skjutit in min CZ på. Av någon anledning så blev jag aldrig riktigt kompis med kaliber .22wmr och största anledningen var nog att jag aldrig fick till några riktigt bra träffbilder på 80 meter. Träffbilderna jag hade haft med min CZ i 22lr höll sig inom en femtioöring på 50 meter men med .22wmr på 80 meter fick jag vara nöjd med en träffbild inom 60mm.

 

Jag bytte bort min Sako Quad mot en Tikka M55 i kaliber .243 Winchester som under en tid blev min trogna vän för all jakt på kråka, räv och grävling när tillfälle gavs. Jag sköt ganska mycket med min Tikka på skjutbanan också och kunde där konstatera att det var en bössa som jag verkligen kunde lita på även när avstånden blev långa. En stor nackdel fanns dock med kalibern och det var priset på patronerna, det blev helt enkelt för dyrt att mängdträna i den omfattningen jag önskade.

 

I ett svagt ögonblick sålde jag min Tikka då jag fick ett allt för bra erbjudande. Jag stod nu utan övningsbössa helt och så kunde det ju inte få vara så jakten på en ny bössa startade. Den här gången var det övning som skulle prioriteras i valet av vapen och kaliber. För att hålla nere priset på ammunitionen föll valet återigen på .22lr och jag fick ett bra pris på en ny CZ BRNO 453 Varmint så jag slog till och var nu återigen ägare till en trevlig småviltstudsare.

Inskjutningsavståndet jag har valt är återigen 50 meter men den här gången är bössan inte inskjuten i bänk på en skjutbana utan under helt andra förutsättningar. Jag tog helt enkelt med mig studsaren ut i skogen och mätte upp 50 meter med bra kulfång och sköt där in bössan under ”jaktliga” förhållanden och träffarna sitter gott och väl inom en enkrona men dom där fina träffbilderna jag hade med min första CZ har inte infunnit sig än men det kommer när jag väl har hittat rätt ammunition för min bössa.

Funderar du på vilken kaliber du ska välja så tycker jag att du ska kika lite extra på just .22lr ifall du vill öva mycket till en ringa kostnad. Viltet som får jagas med .22lr är följande: vildkanin, iller, frett, mård, mink, hermelin, vessla, ekorre, lämmel, råtta, mullvad, sork, bisam, mus, havstrut, gråtrut, silltrut, fiskmås, skrattmås, sothöna, ripa, järpe, duva, kråka, råka, skata, kaja, nötskrika, björktrast, koltrast, stare, gråsparv och pilfink så även till jakt räcker kalibern långt.

Vad gör man en dag då vädergudarna står på de färdigsådda böndernas sida? Vårbruket häromkring är avklarat, jag önskar att det hade funnits tid till att bespruta några små inägor med roundup eller liknande men det får vänta till hösten då raps och lin ska besprutas.

 

Ett tips är ju att man ser över all sin utrustning för jakt. Kläder ska tvättas, lagas (sys in eller ut?) samt impregneras, skor ska smörjas och nya skosnören ska snöras. Jaktstarten blir så mycket enklare när allt fungerar och är i topptrim vilket inte bara du själv vinner på, resten av familjen/vännerna kommer garanterat märka att du är på ett ovanligt bra humör inför jakten som komma skall.

 

När man ändå håller på så bör man ju även plocka ur batterierna ur hörselskydden och se till så det finns nya att tillgå. Se till att stoppa ner några extra batterier som du med fördel kan surra ihop med lite tape och stoppa dessa i en plastpåse av modell ziplock. Även jaktradions batteri ska tas ur för rengöring och man man med fördel passa på att fetta in kontaktytorna. Jag kan vara lite extra noga ibland och plocka isär radion och spraya lite 5-56 eller WD40 på kretskorten. Innan jag monterar ihop radion stryker jag ett tunt lager fett mellan alla skarvar vilket håller mycket fukt ute.

 

Har du ficklampa och/eller pannlampa med dig i ryggsäcken? Det har jag ifall olyckan skulle vara framme eller ifall jag mitt i natten får ett samtal om ett trafikskadat djur. Precis som med övrig utrustning ser jag till så batterierna är fräscha samt att jag har en extra uppsättning batterier med mig. Lamporna jag använder är av LED-typ så dessa behöver jag inte fundera över men har man vanliga glödlampor kan man med fördel se till att ha en extra med sig.

 

Hur är det med knivarna du brukar ha med dig ut i skogen då? Dagar då regnet öser ner passar utmärkt till att se över sina knivar. Om man inte riktigt vet hur man på bästa vis får sin kniv i topptrim så tycker jag att man ska ägna några timmar till att lära sig. Ifall man har dyra knivar från exempelvis Fällkniven så kan man skicka sina knivar dit för slipning. Man kan givetvis lämna knivarna till en duktig knivmakare också men roligast är nog att lära sig att ta hand om sina egna verktyg på egen hand.

 

Nu kan det även vara läge att göra en ordentlig översyn av vapnen man använder. Vet man vad man gör så kan man nog plocka isär och få ihop sina vapen utan problem, skulle man däremot vara minsta lilla osäker så ska man kontakta en vapensmed. Det tjänar både du, vapensmeden och inte minst djuren i skogen på.

 

Glöm inte bort att utrustning som underhålls och är ren håller ett högre andrahandsvärde och håller mycket längre än det som bara används.

En ytligt bekant till mig fick frågan om vad för sorts kniv han hade med sig i skogen då han jagar, svaret blev ”Kniv är ju farligt... det använder jag bara i slaktboden”. Så han bär inte med sig någon kniv på jakten vilket förvånar många. Den jakten han bedriver kräver dock ingen kniv då han har väldigt nära hem, han jagar oftast ensam och när han har fällt ett vilt anser han sig färdig med jakten för dagen så viltet ska in i slaktboden omgående.

 

Ovanstående är någonting som jag själv funderar mer och mer på då jag bor på marken där jag jagar vilket gör restiden minimal. Jag kan således ta ett rådjur till slaktboden, ta ur djuret och hänga det nästan lika snabbt som om jag skulle ha utfört urtagningen i skogen. Att ta ur djuret i skogen medför risk för nedsmutsat kött, för snabb nedkylning under vintern eller onödigt varmt kött med flugor och annat otyg under bockjakten i augusti.

 

Nu är väl inte alla lika lyckligt lottade som min bekant och jag så visst finns det i många fall anledning till att ha en kniv med sig i skogen. När jag ser mig om bland jägarbröder så hänger det oftast en ganska stor kniv i en slida väl synligt i skärpet. Den kniven används mest till att peta naglarna, tälja till grillpinnar och för att öppna korvpaketet, dock används den även till att ta ur djur när lyckan har varit framme.

 

Att använda samma kniv till allt möjligt och även i mat som det faktiskt rör sig om när djuret ska tas om hand är enligt mig både snuskigt och rent idiotiskt. Oftast skulle jag säga att den kniven som hänger i en slida vid höften endast ska användas till att just tälja pinnar eller öppna korvpaket med. En kniv som ska användas för att sticka eller ta ur ett djur bör förvaras i en ren och torr slida som gärna förvaras i en tätslutande plastpåse, nedstoppad i ryggsäcken. När djuret är urtaget ska den kniven tvättas av, torkas och stoppas tillbaka i slida för att sen tas hem för en grundlig diskning.

 

Det här med vilken kniv man ska använda för urtagning av vilt är ju givetvis lite personligt, vissa föredrar en stor kniv medans andra vill ha en mindre sådan. Jag har inga komplex så jag föredrar en liten fällkniv med ett blad som endast är 7 cm långt. En fällkniv har ju den fördelen att den inte behöver en slida som blir svårt att tvätta invändigt om så skulle behövas. En ”öppen” fällkniv som den jag använder diskar jag enkelt under kranen eller så får den sig en omgång i diskmaskinen. Nedstoppad i en plastpåse tar den inte speciellt mycket plats i ryggsäcken.

 

 

 

Nu är väl en fällkniv ganska tråkig att visa upp kring brasan i skogen såvida det inte är ett vackert hantverk, det finns en och annan duktig knivmakare som lyckas göra både vackra och funktionella fällknivar men då får man oftast räkna med att lägga ut en ordentlig slant. Det finns ju en uppsjö av knivar som säljs i parti och minut som är serietillverkade. Men hur kul är det att vara som alla andra då? Vill man lägga ner lite extra på en fin kniv tycker nog jag att man kan kontakta en knivmakare och för honom/henne förklara vad man vill ha för typ av kniv och utseendet på den och då få en helt unik kniv. Mitt tips är att söka på namnet Kimmo Lilja som i mina ögon gör riktigt snygga knivar. Själv har jag en Fällkniven F1 till att tälja pinnar med...

 

En sista sak om knivar, har du någon i jaktlaget som envisas med att gå omkring med ett bryne i fickan... plockar han fram brynet, spottar på det för att sen plocka fram kniven som han tänker ta ur älgen med som jaktlaget ska dela på? Usch! Vårda knivarna hemma precis som du gör med övrig utrustning och tänk på hygienen när du hanterar mat.

Sådär ja, då har jag slagit till på en Husqvarna 1640 i kaliber 270 win med plastbäddad syntetkolv där jobbet är utfört av P-O Stenmark i Hjoggböleliden. Bilder på bössan lägger jag upp så snart jag har fått hem den och då ska jag även försöka få med lite mer information om modellen. Då återstår letandet av två bössor och två lämpliga kikare till dessa då.